Emma

Världens sötaste Rebecca.
Idag har hon sin sista dag på dagis på ett bra tag så jag hoppas hon har riktigt kul.
Det började dock inte så bra, gatt tvinga upp en jätte trött Rebecca i morse. Men lyckades få henne på bra humör iallafall.
Men när jag skulle gå från dagis ramlade hon och blev såklart jätte ledsen.
Men det brukar gå över fort.
Sen ska hon va hemma med Rickard som ska va pappaledig i 2 månader.

Och jag är lika dum som vanligt, eller lika dum som förra sommaren iallafall. 
BÖRJAR jobba lagom till sommaren. När alla andra har semester, då börjar jag jobba. Har ju inte jobbat på 4 månader nu, men nästa vecka börjar jag igen.
Hela 30%. 11 timmar i veckan. :P
Fast jag måste ha korta dagar eftersom jag har liten procent, annars blir mina arbetskamrater upprörda, så det blir iallafall minst 2 dar i veckan.
Såg nu när jag fyllde i schemat i almanackan att i juli har jag bara 1 skoldag, sen är det självstudier i 4 veckor.
Och jag jobbar 5 dagar i hela juli, varav ingen dag är helg. Rätt skönt. :)
Fast juni därimot kommer bli rätt jobbig, praktik på heltid, skola varje vecka och jobb. Och en massa arbeten som jag har hamnat efter med nu. 
Tur skolan är rätt flexibel och förstående.


Haha, Rebecca hittade ett nattlinne i byrån och sa imponerat "OJ, vilken fin kjol"
Sen hade hon på sig nattlinnet med jordgubbar på över 2 dygn i sträck, vägrade ta av det. :D

Skitungen tycker förresten att jag har stor mage. :P
Hon klappade sig på magen när vi myste i soffan och sa ligg på min mage mamma. Sen sa hon Rebecca har liten mage, sen petade hon mig i magen och sa mamma har stor mage. :P
Jäkla unge.

Kan förresten va bra att va hemma lite från dagis, jag misstänker att nån av hennes kompisar är i kiss och bajsåldern. :P
Rebecca hakar gärna på och blir inspirerad. Hon pratar rätt mycket om bajsblöjor nuförtiden.
Häromdan sjöng hon en egenkomponerad version av ekorrn satt i granen.
"Ekorn satt i granen, ekorrn satt och bajsa, hej och hå, lalala" Jätte fint var det. :D
Och när mamma frågade "vad vill momma ha?" (Då vet hon att man menar en puss) så tänkte hon ett tag och svarade glatt "eeeeen bajsblöja!"
Fast just den kvällen var hon en riktigt pajas och alla skrattade ju när hon sa bajsblöja så då vart det ju ännu värre. :)
Det var när pappa fyllde år förra veckan.
Det var ju folk och rände där hela dan och Rebecca hade stor show för alla, sprang runt naken och såg till att alla skrattade.
Det var bra det, för vi behöver lite skratt.
Och pappa fick nog en rätt bra 50års dag trots allt.
Haha, hon var rätt rolig då Rebecca, hon höll igång hela dan och kvällen och hade sån energi så vi blev trötta av att bara titta på henne och helt plötsligt slutade hon bara och sprang in i pappas sovrum. Och började grina. När jag gick dit sa hon "jag ville sova". Hon tänkte krypa upp i sängen, men orkade inte. :D
Så jag skjutsade hem henne och jag tror aldrig en unge har somnat så fort. :P 


Jag ska skriva mer om helgen och begravningen när jag har lagt in kort.

Fan vad jag var trött igår. Behövde nog ta igen lite sömn från i tisdags.
Lämnade Rebecca på dagis klockan 9 och när jag kom hem gick jag och la mig, sov till 14. Och då var jag tvungen att tvinga mig upp, hade nog kunnat fortsätta några timmar till. :P

Igår kväll träffade vi prästen.
Jag har gruvat mig som fan för begravningen, men efter vi hade pratat med prästen kändes det lite bättre.
Jag har mest tänkt på vad hemskt det kommer va och att jag kommer att sitta och grina hela tiden, men igår kom jag på att det kommer säkert va skönt också och förhoppnings fint.
Gruvar mig fortfarande men inte lika mycket.

Och vi är jätte nöjda med prästen, en ung kille som verkade rätt rolig och bra. Vi tyckte alla att han kändes rätt.

Inatt kom Alexander. :)
Synd att Rebecca är på dagis nu, men dom får leka när hon kommer hem.

Igår var verkligen en rutten dag.

Efter nästan ingen sömn alls, somnade efter 3 nångång, vaknade 150 gånger och klev sen upp 5-6 nånting, åkte vi till stan och hämtade Robin.
Vi hade gjort iordning saker som han fick med sig, lite kort och brev och lite andra saker som vi vet att Robin vill ha.
Kläder hade vi skickat med begravningsbyrån för ingen av oss ville hjälpa till att klä på honom.
När vi kom dit var han så fin.
Men det var hemskt att se honom ligga i kistan. Och ännu hemskare att veta att det var absolut sista gången vi fick se han.
Vi bäddade om han en filt, stoppade ner lite saker, sa hej då och sen la dom på locket och skruvade igen.

Robin fick åka en sista sväng till Skucku också. Vi åkte efter begravningsbyråfolket som hade kistan i bilen, från stan till berg. Och så fick vi se vart Robins grav kommer va också.

Fredag kommer bli en fruktansvärt hemsk dag.

Rebecca är jätte stolt när hon lyckas stoppa in båda öronen i öronen..

Jag har blivit förkyld. Hostat hela natten. Fy fan!
Men Rebecca är iallafall frisk nu, hon har nästan slutat hosta och snora.

Rebecca är en riktig lurifax, precis som hennes morbror Sebbe var när han var liten.
Imorse sa hon "Jag kräktes igår"
Gjorde du? "Ja, på golvet".
Sen sa hon jätte uppspelt, "Titta en mus" och pekade där hon såg den. När jag sa "vart då, jag ser ingen mus?" pekade hon och följde efter den med fingret där hon påstod att hon såg den och sa "där, där". "Nej, den sprang in bakom". 
Den sprang tydligen in bakom varmvattengrejen i badrummet.
Jag har aldrig nånsin sett en mus här och tror knappast det var nån här i morse.... :P
Min dotter kanske hallucinerar. :P

Fan vad den här helgen har gjort mycket för träd och gräsmattor. Regn och sol och nu är det alldeles grönt. Härligt.

Idag fyller världens bästa pappa 50 år!
Och jag har inte ens köpt nån present.. :( Fy skäms på mig. Ska göra det sen.
Tänkte köpa blommor iallafall i morse, men kom på att huset ändå är fullt av blommor som vi har fått dom senaste 2 veckorna, så det kändes inte så kul.

Den 13 maj såg det ut så här. Vi som nyss hade hämtat sandlådan till Rebecca. Som hennes snälla farfar har byggt.

Idag har varit en rätt bra dag faktiskt.
Kanske är för det fina vädret, för fan vad skönt det har varit idag.
Jag och Grete (som förresten också är en av anledningarna till att dagen var en av de bättre) satt ute i typ en timme bara och blev alldeles knallröda.
Sen var vi till Hackås och åt årets första mjukglass, Rebecca var rätt nöjd. :)
Och sen var vi till jobbet och fixade lite saker. Skönt att få det gjort.

Det är tur att jag verkar kunna ha en bra dag ibland, för dom 2 senaste dagarna har varit skitjobbiga. Även om jag har skrattat och pratat om annat till&från har jag hela tiden haft en konstig obehaglig känsla i kroppen, ont i magen och bara en ledsam känsla hela tiden.
Men idag har jag inte haft det.

Jag fick äntligen tag på hon på praktiken igår också. Hon hade hört vad som hänt och antog att jag inte skulle komma, så därför sket hon i att höra av sig till mig...
Men hon sa att hon hade ringt skolan och dom hade sagt att dom skulle ringa mig. Vilket dom inte har gjort.
Det verkar som att folk är rädda för att prata med mig/oss. Vi är inte farliga eller bits "bara för att" vi sörjer...

Det är som sagt tur att jag har Rebecca iallafall, hon är så söt. Nu har hon lärt sig innebörden av du och jag. Det tycker hon är jätte kul och pekar på folk och frågar "vad heter du". Och pekar på sig själv och frågar "vad heter jag". Om hon träffar nån ny människa är hon jätte diskret (tror hon) och viskar till mig "vem är det, vad heter han?".
Hon har skit bra fantasi också ungen. Igår sa hon att hennes pappa heter Aisen, vet inte vart hon fick det ifrån. Orden punke och pumpe brukar hon också använda, vet inte vad det är.

Nej, godnatt. Ska försöka ta sovmorgon imorn.

Fan vad det går bra för mig..

Inatt har jag iallafall sovit bättre. Alldeles för lite, men iallafall ganska bra.
Fast Rebecca vaknade av att hon hostade så hon spydde stackarn. :(
Men hon var go och glad och pigg i morse och åt frukost, så det kändes som att hon är frisk. Så hon fick åka till dagis iallafall.

Jag skulle egentligen börja min praktik den här veckan. Pratade med chefen på praktikplatsen för 2 veckor sen, och hon sa att hon skulle höra av sig och skicka schema till mig förra veckan.
Men det gjorde hon såklart inte. Och sen har hon varit borta hela veckan, så jag har inte kunnat börja min praktik. Jätte bra.. Idag är chefen tillbaka, har ringt hela dan, men hon har varit ute, sen var det upptaget, sen svarade hon inte och nu är hon ute igen...
Tänkte iallafall inte ha praktik den här veckan, för jag orkar inte det. Men jag skulle vilja prata med henne iallafall. Och fråga om jag får skjuta upp praktiken i 2 veckor, till efter begravningen.

Kom nyss hem från en lååång promenad. Det behövdes verkligen.
För idag har inte varit en bra dag, riktigt jobbig. Måste va för att jag sov så dåligt igår kväll/natt, sov i princip ingenting. Dagarna blir så jobbiga när jag inte får sova. Jag blir på så dåligt humör och vill bara grina.

Det vart inte direkt bättre när vi (Robin) fick ett brev från sjukhuset idag, en räkning på 450 kr. 150 för att han åkte ambulans och 300 för läkarbesök på akuten. Och då var han redan död när han kom in till akuten...
Igår fick vi veta dödsorsaken. Jag ville veta och av nån anledning känns det bra att veta, men ändå var det bara jobbigt när mamma talade om det. Jag fick ont i magen och det var bara obehagligt att höra det. Och sen dess har jag haft ont i magen.
Och idag har vi haft möte med begravningsbyrån, bestämt vad det ska va för blommor på begravningen m.m.
Det är massa jobbiga saker varje dag nu. Imorn kommer annonserna i tidningen, på måndag ska vi träffa prästen, på tisdag ska vi hämta Robin i stan och göra iordning honom.

Det är tur jag har Rebecca som gör mig glad. I morse när jag hjälpte henne med skorna sa hon "Oj! Du kan allt mamma. Du är bästa tjejen" :D

Fy fan vad jag är på dåligt humör hela tiden.
Dagis är stängt idag och imorn för planeringsdagar. Och Rickard jobbar.
Jag vet inte vad jag ska hitta på för att roa barnet, men nått måste jag göra, för stackarn får bara skäll hela tiden, har inget tålamod med henne.
Men så känner hon nog av den dåliga stämningen också, för antingen beter hon sig som en pajas och bara fjantar sig eller så är hon tvärtom, omöjlig och lyssnar inte ett skit vad man säger..
Försöker just nu att få henne att städa upp ett pussel som hon har spridit ut över hela golvet, försöker "muta" med att vi ska åka till Grete bara hon har städat upp. Men hon säger "jag orkar inte mamma"...
I vanliga fall skulle jag nog ha skrattat åt henne när hon säger nått sånt, men nu vill jag bara öppna fönstret och kasta ut ungen.

Nej nu måste jag ringa en massa samtal och titta igenom verser till annonsen för Robin.

Och det är fortfarande sant. Och fortfarande lika jobbigt. :(
Hur kan man behandla en sörjande familj så här..?

Förra lördagen när poliserna kom och talade om att Robin var död sa dom först att vi hade möjlighet att åka in till stan och se honom. Sen ringde en av poliserna ett telefonsamtal och fick höra att Robin skulle till Umeå på rättsmedicinsk undersökning så vi kunde inte få se honom. Det skulle ta ungefär en vecka och vi kunde få se han efter det. Sen lämnade dom oss.
Som tur är har vi Caroline, min morbrors tjej, som tyckte det lät väldigt konstigt att det var så bråttom att skicka Robin till Umeå, så hon ringde nått telefonsamtal och ordnade så att vi fick åka in till stan och se Robin på söndan. Han skulle ju ändå inte skickas förrän i måndags.
I fredags hade vi bestämt möte med begravningsbyrån så dom ringde till sjukhuset för att höra när Robin skulle komma tillbaka, så att vi kunde bestämma dag för begravning. Då fick dom höra att Robin inte ens har skickats till Umeå än...
Hela veckan har vi suttit flera gånger om dan i diket i Tandsbyn och tänt ljus för Robin, när vi lika gärna hade kunnat sitta inne i stan hos honom...
Men vi fick iallafall åka in och se honom igen i går. Och vi får väll kanske veta mer imorn, när helgen är slut, om när han ska skickas.
Men det verkar inte så, för vi får fan inte veta nånting.

Både poliser, präst och sjuksköterskor har lovat att höra av sig, ingen har gjort det.
Alla har stuckit åt oss en massa lappar med namn och telefonnummer till folk och sagt; om det är nått eller om ni undrar nått är det bara att ringa, inte en jävel svarar när vi ringer. Jo nån har svarat och dom vet inte ett skit.
Vi får inte veta nått om vart Robins bil är. Vi vet att den andra killens pappa har lämnat in Robins mobil och plånbok till polisen, men dom där vet inget om det...
För att få veta saker måste vi själv sitta och ringa runt överallt... Och man har ju aldrig varit med om nått sånt här förrut så vi vet ju inte vart man ska ringa heller...
Och om olyckan får vi inte veta nått så länge det pågår nån jävla polisundersökning.

Det blir mycket stök av allt det här. Fan vad du har ställt till det Robin!
Inte lätt för våran kära mamma och pappa att sitta och ringa runt till försäkringsbolag, säga upp Robins telefonabonemang och allt sånt. Robins som nyss har köpt hus, blir en massa stök med det också...
Hur orkar man allt sånt mitt i sorgen..!?
Och att planera en begravning till sin lillebror känns inte normalt. Vi har börjat på lite grann, valt kista och börjat på en annons till tidningarna..
Det blir fredag den 28 maj. Alla som vill får gärna komma och ta farväl av våran älskade Robin.

Det tur att vi har stor (och bra) släkt och många bra vänner.. Vi har blivit bjuden på mat och fika hela veckan och Sandra har lagat mat och hjälp oss mycket också. Annars skulle vi nog inte ha orkat.


Igår log nog Robin, vart han nu är...
Pappa gjorde en burn med Robins turbo. Och såg han det så kan jag slå vad om att han hade världens lyckligaste leende.. :)

Det blir bara värre och värre. Dagarna är så långa.
Och i natt kunde jag inte sova alls. Klev upp klockan 6 i morse.
Åkte en sväng till Campus i morse och trodde faktiskt att jag skulle klara av att va där en stund och träffa mina klasskompisar och tänka på nått annat. Men jag orkade bara en kvart. Kändes som att jag skulle svimma, så jag åkte hem på en gång.
Stannade till på olycksplatsen både på vägen dit och hem. (Jag har lagt dit en bok ifall nån vill skriva nått till Robin).
Det är så många som bryr sig. Tack för det.

Varenda kotte borde sörja. Vi som kände Robin kommer sakna han så oerhört mycket. Och alla som inte kände Robin borde sörja över att dom aldrig fick chansen att träffa och/eller lära känna världens underbaraste människa.
För det var han verkligen. Det säger man ju oftast om folk som har dött, att dom var så snälla och att det är så synd (vilket det alltid är också), men Robin var verkligen speciell. Alltid glad, rolig och omtänksam. Som en stor go nallebjörn.
Jag har ju 3 syskon till, och dom är självklart precis lika underbara.
Det är skönt att vi har så stor familj och så bra relation. Och så stor släkt. Vi var över 20 stycken i söndags när vi var in till sjukhuset och tittade på Robin.
Och mammas bror är nog till stor hjälp för henne eftersom han har varit med om samma sak.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för mamma och pappa. Det borde inte ens va möjligt att må sämre än vad jag gör nu, men ändå så vet jag att det iallafall måste va ännu värre för mamma och pappa.

Det är så konstigt att allt runtomkring oss fortsätter precis som vanligt, som om inget har hänt. Vet inte världen att Robin saknas. Och att ingenting nånsin kommer bli som förut.

Annars när man mår dåligt så vet man ju oftast att det blir bättre, om en dag eller vecka eller månad kommer allt va bra igen och man mår precis lika bra som vanligt. Och det är lättare när man vet det.
Men inte den här gången. Den här gången kommer det kanske bli lättare (nån gång långt fram i tiden), men det kommer aldrig bli bättre. Robin kommer aldrig tillbaks.
Jag kan inte ens föreställa mig att leva resten av mitt liv utan Robin. Att inte kunna fira hans födelsedagar med honom och att han inte kommer få se Rebecca och Alexander växa upp.
Jag kan höra han så tydligt i huvet, när han ringer till mig och säger så glatt "Yo sis vad gör du?"


Ja du, lilla goa Robin. Vi grinar och skrattar omvartannat här. Många tårar från många människor. Saknar som fan!
Och du är i Umeå alldeles själv, ensam och kall. Om du kunde komma tillbaka därifrån iallafall.

Världens bästa småbröder!

Jag vet fortfarande inte om det är sant på riktigt.
Fast jag har sett det med egna ögon.

Ryktesvägen fick vi höra i lördagskväll att det hade hänt en olycka och att Robin var med och att nån var död.
Då kändes det som att jag hade svalt en sten.
Och jag trodde aldrig att jag skulle önska livet ur en annan människa, men jag önskade att det var den andra killen i bilen som var den som var död.
Det var 50/50 % chans att min lillebror var död och ja.... vad tänker man då? Ingenting. Allting.
Sen pratade mamma med våran stackars kusin som satt på akuten och väntade på att få höra vad som hänt.
En läkare talade om för honom att Robin var död och ingen läkare eller polis hade hört av sig till oss så han fick va den som talade om det för mamma.
Vi samlade familjen (och Mange kastade sin familj i bilen och åkte upp) och väntade på att polisen skulle komma och knacka på.
Klockan 1 på natten kom 2 poliser och en präst och det måste fan vad det västa uppdrag man kan få som polis, att tala om för en familj att det för alltid kommer fattas en familjemedlem.
Det var ganska skönt att vi redan visste om det och hande samlat ihop oss, men inte fan var det lättare att få det besöket ändå.

Vi fick åka in till sjukhuset igår och se han. Se att det var han på riktigt. Man hade ju hoppats på att dom hade gjort ett misstag och att det var nån annan..
Men det var skönt att vi fick se han iallafall, han var så fin. Med ett leende på läpparna. Som vanligt.
Hela tjocka släkten invaderade sjukhuset, familjen, morbröder med barn, barnbarn, flickvänner och ex-fruar.

Alla meddelanden och sms och tankar hjälper, men varje gång nån skriver eller kramar mig inser jag att det måste va sant.. :(
Nått som hjälper är iallafall Robin själv. Alla skratt han gett oss. Kan inte minnas många gånger jag har sett en sur min på denna underbara människa.

I morse var vi i kyrkan på själaringning eller vad det heter. Kan inte ens föreställa mig hur hemsk begravningen kommer va, när jag knappt orkade med själaringningen.
Sen var vi en sväng till olycksplatsen igen och tände fler ljus. Många har varit dit och lämnat blommor, ljus och brev. Och snus, öl och en snigel.
Det fanns nog inte många människor som inte tyckte om Robin. Och hur kunde man inte göra det. Han var ju speciell och underbar. Snällast och goast på denna jord.

Imorn ska jag försöka gå på skolan en sväng. Vi ska på Campus och träna blodtryck och blodprover. Orkar knappast hela dan, men det kan va skönt att tänka på nått annat en stund.
Stannar nog till en stund på olyckplatsen igen också, dit kan man nog inte åka nog många gånger.

Vi har fått höra sen att det var folk på plats ganska fort efter olyckan och att Robin levde då. Dock medvetslös och okontaktbar.
Den andra stackars killen vet jag inte hur det är med, men jag hoppas han klarar sig bra.

Vi fick iallafall se våran Robin och skratta med och åt han en sista gång bara en timme eller 2 före olyckan. Han kom hem en stund och var rolig, go och glad, som vanligt.
Lite konstigt. Han var i stan i helgen med en kompis och sov där från fredag till lördag, sen kom han hem en sväng i lördags så mamma, pappa, Sebbe och jag fick träffa han, sen åkte han ner till Helene och Tobbe och träffade dom och sen var han på väg tillbaka till stan när det hände.
Så han hade iallafall varit hem och träffat oss alla. Utom Mange som ju bor i Uddevalla, men dom hade iallafall pratat med varann samma dag.

Det kan inte va sant! Det FÅR inte va sant!
Jag väntar på att jag ska vakna upp ur den här mardrömmen.

Ibland händer det roliga saker. :)

En trött nybliven mamma, med sötaste lilla korven.


En stor tjej med mycket energi. Och en ännu tröttare mamma. :P

Jag är faktiskt bäbissugen. Jag tycker det är lagom ålder på Rebecca för en till nu.
Dom är ju sååå goa. :) Eller så blir man bara sugen för att det är gravida magar vart man än tittar. :D
Hmmm hur övertalar man nån som bara vill ha ett barn att skaffa ett till..?
Eller hur gör man när man vill olika saker?

Satt och läste min blogg på familjeliv som jag skrev när jag var gravid. Det var rätt skoj. :)
Då kom jag på att jag saknar mina gamla arbetskompisar också. Dom i Hackås är också roliga, men inte lika roliga.
Förresten, har ju glömt att skriva att jag inte är utan jobb längre. Eller jag var ju aldrig det, men jag blev ju varslad. Men eftersom jag ändå är tjänstledig så märkte jag aldrig av det. Men jag har iallafall blivit återanställd, dock bara på 68 %, vilket skulle va perfekt om det inte vore för att lönen också bara är 68 %. :P
1 juli ska jag börja jobba 30% av min tjänst, för att slippa leva på CSN bara. Det blir lagom. :)

Nej, plugga lite kanske. Upptäckte idag att det är kursslut i "Etik och livsfrågor" imorn och jag har bara gjort 2 av 5 arbeten.. Inte bra.

Hur kan man inte vilja ha en till sån här?