Emma

Jag vet fortfarande inte om det är sant på riktigt.
Fast jag har sett det med egna ögon.

Ryktesvägen fick vi höra i lördagskväll att det hade hänt en olycka och att Robin var med och att nån var död.
Då kändes det som att jag hade svalt en sten.
Och jag trodde aldrig att jag skulle önska livet ur en annan människa, men jag önskade att det var den andra killen i bilen som var den som var död.
Det var 50/50 % chans att min lillebror var död och ja.... vad tänker man då? Ingenting. Allting.
Sen pratade mamma med våran stackars kusin som satt på akuten och väntade på att få höra vad som hänt.
En läkare talade om för honom att Robin var död och ingen läkare eller polis hade hört av sig till oss så han fick va den som talade om det för mamma.
Vi samlade familjen (och Mange kastade sin familj i bilen och åkte upp) och väntade på att polisen skulle komma och knacka på.
Klockan 1 på natten kom 2 poliser och en präst och det måste fan vad det västa uppdrag man kan få som polis, att tala om för en familj att det för alltid kommer fattas en familjemedlem.
Det var ganska skönt att vi redan visste om det och hande samlat ihop oss, men inte fan var det lättare att få det besöket ändå.

Vi fick åka in till sjukhuset igår och se han. Se att det var han på riktigt. Man hade ju hoppats på att dom hade gjort ett misstag och att det var nån annan..
Men det var skönt att vi fick se han iallafall, han var så fin. Med ett leende på läpparna. Som vanligt.
Hela tjocka släkten invaderade sjukhuset, familjen, morbröder med barn, barnbarn, flickvänner och ex-fruar.

Alla meddelanden och sms och tankar hjälper, men varje gång nån skriver eller kramar mig inser jag att det måste va sant.. :(
Nått som hjälper är iallafall Robin själv. Alla skratt han gett oss. Kan inte minnas många gånger jag har sett en sur min på denna underbara människa.

I morse var vi i kyrkan på själaringning eller vad det heter. Kan inte ens föreställa mig hur hemsk begravningen kommer va, när jag knappt orkade med själaringningen.
Sen var vi en sväng till olycksplatsen igen och tände fler ljus. Många har varit dit och lämnat blommor, ljus och brev. Och snus, öl och en snigel.
Det fanns nog inte många människor som inte tyckte om Robin. Och hur kunde man inte göra det. Han var ju speciell och underbar. Snällast och goast på denna jord.

Imorn ska jag försöka gå på skolan en sväng. Vi ska på Campus och träna blodtryck och blodprover. Orkar knappast hela dan, men det kan va skönt att tänka på nått annat en stund.
Stannar nog till en stund på olyckplatsen igen också, dit kan man nog inte åka nog många gånger.

Vi har fått höra sen att det var folk på plats ganska fort efter olyckan och att Robin levde då. Dock medvetslös och okontaktbar.
Den andra stackars killen vet jag inte hur det är med, men jag hoppas han klarar sig bra.

Vi fick iallafall se våran Robin och skratta med och åt han en sista gång bara en timme eller 2 före olyckan. Han kom hem en stund och var rolig, go och glad, som vanligt.
Lite konstigt. Han var i stan i helgen med en kompis och sov där från fredag till lördag, sen kom han hem en sväng i lördags så mamma, pappa, Sebbe och jag fick träffa han, sen åkte han ner till Helene och Tobbe och träffade dom och sen var han på väg tillbaka till stan när det hände.
Så han hade iallafall varit hem och träffat oss alla. Utom Mange som ju bor i Uddevalla, men dom hade iallafall pratat med varann samma dag.