Emma

Det blir bara värre och värre. Dagarna är så långa.
Och i natt kunde jag inte sova alls. Klev upp klockan 6 i morse.
Åkte en sväng till Campus i morse och trodde faktiskt att jag skulle klara av att va där en stund och träffa mina klasskompisar och tänka på nått annat. Men jag orkade bara en kvart. Kändes som att jag skulle svimma, så jag åkte hem på en gång.
Stannade till på olycksplatsen både på vägen dit och hem. (Jag har lagt dit en bok ifall nån vill skriva nått till Robin).
Det är så många som bryr sig. Tack för det.

Varenda kotte borde sörja. Vi som kände Robin kommer sakna han så oerhört mycket. Och alla som inte kände Robin borde sörja över att dom aldrig fick chansen att träffa och/eller lära känna världens underbaraste människa.
För det var han verkligen. Det säger man ju oftast om folk som har dött, att dom var så snälla och att det är så synd (vilket det alltid är också), men Robin var verkligen speciell. Alltid glad, rolig och omtänksam. Som en stor go nallebjörn.
Jag har ju 3 syskon till, och dom är självklart precis lika underbara.
Det är skönt att vi har så stor familj och så bra relation. Och så stor släkt. Vi var över 20 stycken i söndags när vi var in till sjukhuset och tittade på Robin.
Och mammas bror är nog till stor hjälp för henne eftersom han har varit med om samma sak.

Jag kan inte ens föreställa mig hur det känns för mamma och pappa. Det borde inte ens va möjligt att må sämre än vad jag gör nu, men ändå så vet jag att det iallafall måste va ännu värre för mamma och pappa.

Det är så konstigt att allt runtomkring oss fortsätter precis som vanligt, som om inget har hänt. Vet inte världen att Robin saknas. Och att ingenting nånsin kommer bli som förut.

Annars när man mår dåligt så vet man ju oftast att det blir bättre, om en dag eller vecka eller månad kommer allt va bra igen och man mår precis lika bra som vanligt. Och det är lättare när man vet det.
Men inte den här gången. Den här gången kommer det kanske bli lättare (nån gång långt fram i tiden), men det kommer aldrig bli bättre. Robin kommer aldrig tillbaks.
Jag kan inte ens föreställa mig att leva resten av mitt liv utan Robin. Att inte kunna fira hans födelsedagar med honom och att han inte kommer få se Rebecca och Alexander växa upp.
Jag kan höra han så tydligt i huvet, när han ringer till mig och säger så glatt "Yo sis vad gör du?"


Ja du, lilla goa Robin. Vi grinar och skrattar omvartannat här. Många tårar från många människor. Saknar som fan!
Och du är i Umeå alldeles själv, ensam och kall. Om du kunde komma tillbaka därifrån iallafall.

Världens bästa småbröder!