Emma

Igår va nog allt pappas flicka mammas flicka lite grann.
Jag hade praktik till 22 igår och efter det åkte jag till graven en stund, då ringde Rickard och frågade vart jag var, om jag inte kom hem snart, för Rebecca saknade mig.
Halv 12 kom jag hem, då låg Rebecca vaken och väntade på mig och blev jätte glad när jag kom. :)

Och en dag förrut när jag kom hem sent var Rebecca jätte ledsen och låg på golvet undet bordet och grinade, och när jag kom hem kom hon krypandes och grinandes mot mig och var alldeles förtvivlad. När jag tog upp henne grinade hon och sa mellan snyftningarna "pappa frågade inte om jag ville ha välling".
Hon hade fått välling men påstog att hon inte hade fått det, hon försökte nog använda det som ursäkt för att va vaken och vrång eller nått, för på kvällarna är hon lite bråkig ibland. :P

Men hon är bra söt min lilla tjej. Tuffast i byn, påstår hon själv. Och jag håller såklart med. :)



Idag har vi varit till begravningsbyrån och gjort en tackannons, så nu är nästan allt klart. Har fortfarande kvar att välja gravsten.
Det är fan sjukt vad det kostar mycket att dö.
Robins dödsannons kostade över 5000 och den lilla från Rebecca och Alexander kostade över 2000. Tackannonsen var inte heller gratis direkt..
Vi har inte tänkt på pengar alls när vi har planerat begravningen, vi har valt kista och allt annat efter vad vi tycker är fint och skulle passa Robin bra, utan att titta på priser, för självklart är det värt det.
Men iallafall, det är inte klokt att det kostar 5000 att sätta in en dödsannons i tidningen, när det kostar typ 70 eller nått att sätta in en bilannons...

Dessutom måste stackars mamma sitta och ringa runt hela tiden till folk, för alla gör fel och ingen vet nått. Räkningen Robin fick från akuten, för läkarbesök när han inte ens levde, tog dom bort när hon ringde, men hon hade ju lika gärnat kunnat betala den och inte orkat ringt och fråga.
Samma med bärgningen av bilen, 2500 fick Robin en räkning på, men mamma ringde bärgaren, försäkringsbolag och polisen och fick tillslut fram att polisen skulle betala den eftersom dom hade beslagtagit bilen.
Och inte heller fick vi veta att bilen var klar hos polisen, vi hade fått höra att det skulle ta lång tid så vi väntade på besked att dom skulle va klar med bilen så vi fick hämta saker i den.
När mamma pratade med en polis om en annan sak fick hon veta att bilen var klar och skickad till skroten och polisen hade sagt till skroten att anhöriga inte var intresserad av bilen... Snällt.

Och numret vi fick av poliserna som kom på natten och talade om att Robin var död, som skulle gå till en polis som vi skulle ringa på måndan för att få veta mer, gick till en polis som hade semester då tills typ förra veckan...

Och man hör ju alltid när det händer olyckor om att dom sätter in krisgrupper direkt och att det ska finnas en posomgrupp som hör av sig. Men det har vi då inte sett eller hört nått av..  
Det är tur att vi har mycket vänner som har ställt upp och varit underbara, både för mamma och pappa och oss syskon.
Det dumma är att nu efter begravningen slutar dom flesta att höra av sig, dom tror kanske att det värsta är över och att vi klarar oss själva nu.

Men det värsta kommer nog aldrig att va över.
Det känns fortfarande inte som att Robin är borta, det känns som att han är i Inges och det är bara att gå dit så får jag träffa han. Eller att han bara är ute och ränner och kanske kommer hem nästa helg eller nått.
Varje gång jag kommer på att det inte är så, utan att han faktiskt är borta och jag aldrig mer kommer få träffa han, är det som ett slag i magen.
Det är som att jag kommer på det för första gången varje gång.
Och den där hemska känslan när jag inser att han är borta kommer flera gånger varje dag. Det kan va närsomhelst, när jag sitter och pratar med nån om nått helt annat, kan jag helt plötsligt komma på att Robin är borta.
Det är tur att ibland, ganska ofta, när man tänker på eller pratar om Robin, så ler man eller skrattar också. Det är inte bara elände man tänker på.
Även om det faktiskt, tvärtimot vad alla säger, blir VÄRRE med tiden. Eftersom jag bara saknar han mer och mer för varje dag jag inte får se han.
Igår kväll satt jag länge vid graven och jag ville bara krypa ihop och somna där hos han.
Det är skönt att sitta där. Men jobbigt.
Jag kan inte låta bli att tänka på att han faktiskt ligger där, på riktigt. Under all jord.

Rebecca såg den här bilden och tyckte att Robin var jätte fin.
Sen sa hon jätte imponerat "Oj, vilken tuff tröja Robin har!"